Nu viker jag av från stigen, tänker göra mina egna spår.
Jag är less på att allt just nu.
Jag vet att dom som verkligen älskar mig omkring mej och det kommer dom alltid att göra.
Jag är glad att jag har äkta vänner, som alltid ställer upp.

Jag är ingen bättre människa.
Och det försöker jag inte heller säga.

Lyssnade på en låt igår, den vred tillbaka tiden.
Jag var 12 år igen, och allt var så bra.
Jag har inte uppskattat min tid när jag var yngre, och det ångrar jag idag.
Alla personer man umgåtts med fanns vid ens sida.
Jag tänker sluta säga till mej själv att allt kommer ordna sig.
Även fast jag vet att det inte kommer att göra det.
Man ska tänka possetivt.
Jag ska försöka att kolla frammåt och glömma det dåliga.
Även fast jag vet att jag kommer att kolla tillbaka.

Du var en sån himla bra människa men du försvann i mörkret och nu hittar jag dej inte igen.
Ska det sluta så här?..